Jag har en vän som gråter djupt inne i sitt hjärta. Jag ser och känner hans sorg varje dag. Jag gråter med honom. Sorgen bor i honom. Den är en del av hans personlighet. Den sorgen har gjort honom till en stor tänkande individ som skapat hans enastående individualism. Han har ordets gåva och han kan uttrycka sig.
Jag ropar till honom berätta. Men inga ord kommer. Pusselbitar saknas. Muren är stängd av en sten lika tung som ordet skuld. Skulden som han inte kan försonas med.
En dag så kommer hans läppar att öppnas. Orden kommer att sakta flyga iväg högre och högre likt en fågel i varma uppåtvindar som till slut bara är en prick på himlen för att aldrig mer återvända och bo i honom. Den dagen närmar sig med stormsteg. Det är dags att göra den resan, låta hjärtat blöda. Du är inte ensamen, alla följer dig. Den dagen kommer ditt hjärta att le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar