Jag äger, du lyder

Det här är ett hett ämne som jag brinner för, som jag kan vända och vrida på hur mycket som helst, ända tills den man som, försöker tygla och fostra mig, bygga om ens världsuppfattning, lämnar en till slut med kommentaren "du vet väl att du är tokig och ingen vill ha dig".

Tänk vad jag känner igen den känslan. Att härska över någon för att trycka ner, för att äga. Och tänk vad jag förknippar det med en sårad mans stolthet. En man som fått ett nej av en kvinna. En man som pekar, som tvingar, som aldrig blickar tillbaka, som går genom livet som en herre och tror han äger världen, eller den lille fege som med sina fega ord gömmer sig och måste ta till det stora artelleriet för att synas, eller han som manipulerar, charmar för att sen slå hårt, inte fysiskt men psykiskt.

Nu när man är en sökare så stöter jag på personligheten rätt ofta. Det provocerar mig så till den milda grad att jag kan inte låta bli att provocera tillbaka. Det här är ett mina stora ämnen där orden kommer av sig själv flytande från mitt inre. Jag kommer aldrig att tyglas.