Nej! skrek själen, inte igen!

Jag vet att jag har problem.
Jag har haft samma problem i många år.
Jag är fortkörare.
Min reptilhjärna tar över då jag sätter mig i bilen.
Jag skulle behöva gå kurs, kanske kognitiv terapi eller byta blod, för jag har det i blodet
Jag kanske skulle pröva hos en som jag vet arbetar med dårar ..

Tittade inte så noga på min hastighetsmätare. Jag var ensam på vägen i den becksvarta natten och stod på rätt bra. Nysnön låg så vit på backen. Ser plötsligt att en bil smyger sig upp bakom mig i mörkret på väg från stan, vet inte varifrån den kommer, börjar ana oråd, släpper gasen något .. Plötsligt! .. PANG PANG ..
börjar det blinka blått och jag får ett helljus i backspegeln som heter duga. Jag kör in till vägkanten .. darrandes.

Minns hur det gick sist. Ganska precis två år sen som jag fick cykla 2 månader under september till slutet av november. Bara för att jag alltid är sen vart jag än ska, och nu var det likadant, arbetade då dessutom på en avgiftningsklinik för missbrukare 7 mil bort som redan drogat bort sitt körkort för 100 år sen, för deras skull körde jag för fort och tappade det (dessutom efter 25 års prickfri körning). Vilken idiot jag vaaar..

På en bråkdels sekund har jag redan i hjärnan börjat memorera hur jag nu ska börja cykla de 6 km jag har till en buss. För att ta mig till jobbet 2,5 mil bort, i minst 3 månader och under de absolut sämsta månaderna på året som man kan cykla på, december, januari och februari. Fundera också på varför jag gjorde det igen och hur fullständigt blåst jag ääär..

Jag sitter totalt uppgiven i bilen när poliserna kommer fram, visar körkortet och får blåsa, sen säger den ene..
-"vi klockade dig i 140 km, gick det inte lite för fort"? ..
Ja vad svarar man?
Tystnad.. det är bara mina sväljningsförök som hörs som en toalettspolning.
Sen säger dom..

-"gör inte om det, nu tar du det lugnt"
Sen vänder de sig om och börjar gå mot bilen.
Den ene polismannen stannade upp ett kort kort ögonblick och tittaar mig i ögonen,
precis som han vill höra mina ord, när jag viskade ett tyst Tack!
Han ser min ånger och jag fick en känsla av att han menade något ..
Inga varnade ord utan mer omsorg ..
Konstigt! inga böter, körkortet kvar i handen..

Sitter i bilen där ute i mörkret vid vägkanten och ser polisbilen försvinna i mörka natten mot mina hemtrakter. Jag är så chockad. Det känns som om någon just slagit av mig benen. Startar bilen och börjar sakta rulla hemåt. Ställer farthållaren på 90. Jag försöker inte ens kompensera genom att köra 70 km hem som vissa tror är botemedlet. Tackar polisen igen i mitt sinne, för mig var detta ofattbart. Kanske dom förhindrade något allvarligt, en skyddsängel kom och gick .