Det var ett tag sen, minns inte riktigt hur uttrycket uppstod. Sonen började kalla mig "hajjen" både muntligt och via vårt lappsystem då vi gick om varandra vid skiftjobb. Vi har väl alltid haft en speciell relation där vi är väldigt överens om livet eftersom vi är fiskar båda två.
En gång fick jag ur honom några stödord i alla fall för vad hajjen betydde för honom. Han sa, snabb, hugger direkt och går inte lura. Är det så illa, tänkte jag.
Alltid då jag ringer honom, svarar han med ett välkommet, Hajjen! Suck, vad ska man göra? Gilla läget antagligen.
Det gick så långt att en gång då vi var på Ikea köpte han en blå haj med ett stort, rött gap och vita tänder till mig .. Innan han åkte till Luelå på studier så hittade jag en hälsning i gapet. Det är såna gånger som moders hjärtat börja sjunga.
Min son skrev igår: "kanske dags att du slutar köra som en haj på väg till en middag".
Intressant synvinkel med tanke på .. eller .. och ...
på loppet av 6 dygn..
på loppet av 6 dygn..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar