En återkommande dröm

I natt drömde jag den igen. Den var i en annan skepnad då, en mer behagfull, förlåtande och hoppfull period i mitt liv. I vanliga fall är den väldigt sorgsen och ensam. Den är märklig den här drömmen. Jag tittar upp på ett välkänt hus, ett hus som betytt så mycket för mig, som jag ofta letar efter i mina drömmar men sällan hittar till, ett hus som jag bär med mig och som står för mitt hem, innehållande min historia, mina nära och kära som inte längre finns, mina drömmar och min en gång så stora kreativitet. Huset har en gång varit fullt med liv och kärlek men har blivit ett förfallet hus där ingen kan bo. När jag hittar huset går jag går in, ofta skyr jag vissa rum då jag vet att de är färglösa, tomma och fulla med mögel. Jag ser mig omkring i rum efter rum, våningen är stor och lång med vindlande utrymmen, det smärtar mig oerhört att se att de en gång så vackra rummen med dom fantastiska möjligheterna inte längre är finns eller är möjliga. Så brukar den ofta vara. Jag vet att jag ibland skymta möjligheterna och tänker då att snart ska jag ta itu med detta men orken den finns helt enkelt inte.

I natt var drömmen annorlunda. Jag var inte ensam när jag gick in. Min blivande man var med, hans värme och godhet fanns som en sköld runt om mig, hans kärlek gav mig mod att bevittna. Hans bästa vän och min son hade bostaden som en tillfällig övernattningslägenhet och vi tittade egentligen till dom för att se hur dom hade det. Det var nästan så att alla ruskade om mig och sa ser du inte allt det vackra. Någon frågade varför använder ni inte den här fina bostaden. Alla var så glada. Jag tittade förundrat på dom, jag tittade mig omkring, jag slås av en enorm storhet och ett starkt intellekt. Jag började vandra från rum till rum medan de glada rösterna finns omkring mig, färgerna hade kommit tillbaka, solen lyste in i rummen som var dammiga men samtidigt enormt vackra. Jag tittar ned i min hand och mellan fingrarna smeker jag tyger jag stöter på, det slår mig att dom är som nya, rena och pastellfärgade. Jag tänker att det här måste vi ta hand om, det är ju vårt. Jag vandrar vidare och tittar på allt som jag åstadkommit och jag kan inte förstå hur jag hade glömt bort allt. Plötsligt finns det på riktigt och det finns nu.