Jag har haft en lång skrivkramp som bottnat i en stor förtvivlan som jag brottats hårt med, en självpåtvingad munhäfta som jag våndats över av diverse anledningar (ska jag eller ska jag inte) och nu bär jag på en stor tidsbrist, större än den jag normalt brukar ha.
Varför? Det finns inga enkla förklaringar men jag kan säga så här, jag kan inte och har aldrig kunnat dölja mitt innersta väsen varken i ord eller handling. Då är det bättre att vara sparsam i sitt skrivande och rent av tyst tills man kan stå för det man skriver. För det är ännu svårare att försöka få ihop ett inlägg där varken hjärna eller hjärta är med, det blir bara tomma meningslösa ord.
Varför skriver jag detta nu? Jo, av den anledningen att du förtjänar en rimlig förklaring till varför jag inte varit närvarande för dig, jag har funnits här, jag har läst din blogg och följt med men sen har jag fastnat framför den vita, tomma rutan i inlägget och till slut känt mig besegrad och fått ge upp. Nu är läget annat.
Just nu är det svårt att veta från vecka till vecka vart jag befinner mig. Det är mycket rörelse nu. Jag skulle helt enkelt behöva en liten bärbar, smidig dator som jag har med mig och som jag kan blogga från var jag än befinner mig, åtminstone skriva mina inlägg på när dom kommer, för att en idé - en tanke kan ibland vara mycket dyrbar.
Det jag ville säga med allt detta är ..
Min blogg lever, den kommer att fortsätta leva !
Du kommer att få fortsätta att läsa mina inlägg oavsett om du vill eller inte. Kanske tvingar jag dig till ett skratt också, åtminstone kommer du att få skaka på huvudet.
måndag 12 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar