Mitt bloggande och mitt övriga liv

Fungerar uruselt. Det hjälper inte att gallskrika. Det hjälper inte att vara tyst. Det hjälper inte att vara aktiv. Det hjälper inte att glo i väggen. Det är synd om alla i min omgivning.

Jag ät totalt ambivalent när det gäller att bestämma och
få ordning på ..

• min kommande semester och var den ska vara (Luleå, Malå, Cypern, Örnsköldsvik, Turkiet, i tystnad i skogen.. ja listan är förvirrande)

• mitt schema som bara blir groteskare och groteskare (börjar fundera på om det är jag och mina intressen eller är det så jag håller på att bygga om mig för att bara passa andra)
  

• min närmiljö (snart hämtar veden mig eller varför inte grannarna)

• när jag ska gå hem från jobbet (insåg att jag hade slutat för 3,5 timma sen i förrgår men jag var ändå kvar)

• mina rutiner (hur ska det gå när man ska sova dag som natt eller varför inte arbeta dag som natt)

• det jag vill och det jag tror på (verkligheten är en annan)

• min ambivalens (jag skrattar inte, jag gråter inte, jag är totalt likgiltig och med hopp om att det blir bättre)

Nu har jag under en tid cyklat kulle upp och kulle ned, börjat simma och träna min andning. Tänkt en massa och tänker en massa. Tankarna får passera utan att jag validerar dom. Den kraften saknar jag. Kroppen mår bra av träning. Jag har ätit två ggr om dagen för att bevisa att jag är en människa och med en baktanke om att maten och träningen borde stärka mig så att jag överlever känslan av frånvaro i livet.

Jag tror inte känslan är bara så där att den ramlar in då och då, för det skulle man ju kunna tro när man läser om alla galenskaper i bloggen. Jag tror att man får det man förtjänar och klarar av, men utan nedförsbackar kommer ingen klokhet eller styrka att växa.

Så just nu faller jag som en fri varelse i en sju h-vetes hastighet med ett helt jordklot hängande under mig som följer tyngdlagen så att landningen ska blir total .. men däremellan tar den tvära kast diagonalt.

Jag vänstar på en stjärnsmäll.