Den andra dagen

Vaknade på morgonen i min egen verkliga mardröm. Kände den där totala tomheten efter ha gråtit timtals igår. Ögonen svullna. Den vardagliga rutinen tog mig i sin famn och förde mig till de sysslor en morgon har. Väl på arbetet kändes det trygg och skönt. Rutinen kom åter igen och förde mig sakta vidare genom dagens händelser.

Telefonen ringde från Mammografienheten. Hans vänliga röst frågade om det var något jag funderade på. Han gick igenom gårdagens händelser som jag tacksamt lyssnade igenom. Jag lyfte mina farhågor som han mötte på ett professionellt sätt. Remissen till kirurgen skickades igår.

Arbetsrutinen förde mig åter vidare. Under min lunch kom min käre make och följde mig på ärenden på stan och sen hann vi mysa på en Sushibar. De är de där små tingen som lämnar små minnen av glädje.

Sen ringer en varm kvinnoröst och presenterar sig som sjuksköterska från kirurgen. Hon lyssnar in. Hon möter. Hon är erfaren och kan sin sak. Hon går igenom sjukdomen bröstcancer som är en av de kvinnosjukdomar som det har forskats oerhört mycket på och där prognosen oftast är mycket god. Jag lyssnar. Hon säger sen att i remissen står det misstänkt malign tumör. Orden svider. Hon kommer att bli min vän en tid framöver. Jag kan ringa när jag vill. Vi kommer överens om att hon ska ringa mig när provsvar kommit och lämna informationen i telefonen. Hon tror svaret kommer innan nästa veckas helg. Sen ska vi planera. Jag litar på henne. Hennes röst säger det.

Läser i kväll meningar med operation, strålning, cytostatika, rosfeber, undvika sår på den sida som lymfkörtlar tagits bort på, undvika injektioner i den armen, svårigheter att röra axelled, smärta axelled, lymfstas och åter lymfstas, ej sola hud som strålbehandlats, aldrig mer sola detta område. Tänker att jag borde akta mig för orden att vara halv och ha överlevt, aggressiv tumör, död, förintelse.

Jag vill leva och jag vill inte vara med om detta. Jag vill bara vara ifred.