Tre dygn har gått och en väntan på något ofattbart stort tar plats

Vaknade i mitt älskade hem i Hälsingland med sprängande huvudvärk och samma illamående som förföljt mig sista veckorna. Ett liknande graviditets illamående. Hamnade till slut över toa. Det har varit nära tidigare men inte som idag. De planer som vi byggde upp förra helgen och den glädje vi kände över sådant bra resultat känns mycket avlägset.

Huvudvärken ville inte ge med sig när vi sen åkte iväg till Knåda Sport för att hämta vår nyrenoverade motorsåg som vår kära granne Sune lämnat in första vardagen denna vecka. I fönstret passerar Hälsinglands landskap som är så vackert och kan göra den mest dystra människa glad. Jag sitter och tänker att det är tur jag har denna värld att återvända till när allt blir svårt.

Tårarna rinner ideligen idag. Väl hemma så kommer sig min kära make ut och börjar såga. Själv blir jag liggande med min Ipad och läser spaltmeter om cancer. Kära grannen Ulla kommer och kramar om och när hon går så går jag ut. Sakta men säkert hittar jag vattenslangen. Vattnar allt, även minsta grässtrå. Sen kommer trädgårdskorgen fram. Fjolårets blomsterställningar på alla syrener rensas, likaså basen på syrenen. Krattar ihop all massa, om och om igen. Skottkärran fylls och töms, igen och igen.

Bröstet är inte längre min egendom. Snart är det sjukvårdens bröst också. Sen soptunnans. Det är blängande fult och blått. Rejält blått. Ont är det också. De små hålen efter vävnadsproven gapar illa som en försäkran om att prov tagits. Fast de är så små. Alla säger att allt ska bli bra. Varenda en. Jag själv vet inte om det är så enkelt. Jag med min tur får nog förbereda mig på det absolut värsta. Tror jag i alla fall.

Britta, ett fint namn. Låter tryggt i alla fall. Hon finns i telefonen. Hon och jag har en egen överenskommelse om att hon ringer mig när första svaret kommer. Fram till dess vänta. Efter svar aktion. Det har varit bra att arbeta och slippa inse allvaret. Idag när jag är ledig så kommer tankarna oavsett om jag vill eller inte.