Jag tror det var i mitten av december under en dusch som jag upptäckte något konstigt i mitt bröst. Det var som det innehöll en annan slags hårdare massa. Som en liten tyngd där inne. Dock var det så diffust och den fanns bara i vissa vinklar. Skulle tro jag förträngde det. Så av en slump någon vecka senare så kände jag den där tyngden igen. Undersökte den lite mer och utbrast med förvåning det måste vara en knöl i bröstet. Något fanns där men oklart vad. Min käre make fick också känna och han höll med. Men vi var båda lika osäkra.
Förträngde det igen. Kände den ibland. Inget synligt. Tänkte om och om igen det kan inte vara så. Tiden går fort när man arbetar jämt och har tonårsbarn. Tiden för sig själv är alltid minimal. Tiden till att ringa sin vårdcentral existerar inte då man arbetar alla vardagar och själv är sjuksköterska på en mottagning med högt tempo. Offra patientens tid eller inte?
Till slut kom den där dagen då jag tog mitt första ansvar angående min knöl och ringde min vårdcentral som jag även arbetat på. Vid den tidpunkt hade knölen blivit ca 2 x 3-4 cm stor. Jag fick komma dagen därpå. Gamla kollegor hejade hurtigt. Det var den 18 mars 2014. Som i dimma konstaterade doktorn samma sak som jag. Hon informerade rutiner och att mammografienheten i Sundsvall skulle ringa mig inom 2 veckor. Jag såg remissen och jag såg orden Malignitetsutredning. Jag rös och tänkte är det verkligen så?
Jag gick hem och grät. Tårarna bara rann. De rann hemma, i bilen på väg till jobbet och på jobbet. Så höll det på i tre dagar. Sen försvann den där känslan av att döden fanns runt hörnet. Istället uppkom en känsla av att jag är frisk. Knölen är en cysta, en fettknöl eller något annat harmlöst. Dessutom hittade jag inget som inget ovanligt i mina armhålor. Dock fanns en gnagande oro om det illamående jag plötsligt börjat drabbas av några korta minuter då och då och ibland flera gånger om dagen.
De två veckorna som jag blivit lovad att bli uppringd av Mammografienheten blev till tre veckor och jag hörde ingenting av dem. Min chef utbrast en dag att om hon hade varit jag så hade hon legat på och ringt varje dag. Ibland undrar jag om jag är skadad av mitt arbete. Aldrig ringa och störa. Aldrig ta någon annans dyrbara tid. Men så ringde jag en dag och fick sitta länge i kön innan en man svarade. Jag framförde mitt ärende och undrade så klart om jag fick komma snart. Han svarade som en bandspelare och upprepade samma sak minst tre gånger att så fort doktorn har tittat på remissen så skulle han prioritera. Han bad mig återkomma i slutet av samma vecka. Dock menade han att inget synts på den röntgen som togs för 1,5 år sen så han trodde inte det kunde vara en tumör. Tänkte att han har det inte lätt som måste svara på oroliga kvinnors rop på hjälp.
Glömde eller rättare sagt så fanns inte tiden att ringa där i slutet av veckan. Jag höll på med något akut som gjorde att de där 15 minuterna aldrig kom. Veckan därpå, i slutet av den veckan ringde jag igen. Fick då tala men en kvinna. Hon upprepade samma sak som den manliga. Tre gånger drog hon samma meningen om att doktorn har inte tittat på remissen än men att så fort han gjort det så ska han prioritera. Så kom det där brevet ifrån Västernorrlands län en dag för ca två veckor sen. Där stod det att jag skulle få komma idag.
Åkte till Sundsvall på Mammografienheten idag med min kära make med gott mod och med en självkänsla om att jag är frisk och knölen som idag blivit ca 5 x 5 cm är något snällt och harmlöst. Något spänd började jag väl vara innan väntrummet tonade upp sig. En kvinnlig sjuksköterska kommer direkt ut i väntrummet och hämtar mig. Får ta av mig och komma in i röntgen rummet. Hon beskriver lugnt att först ska hon ta några bilder och sen ska doktorn titta på dessa. Sen får jag träffa doktorn och sen får jag också veta vad han misstänker att detta kan vara. Då kommer tårarna. Hon tröstar mig med en stor varm kram.
Först en bild sen två, sen tre och sen fyra så är det klart. Lagom manglad. Sen får jag gå ut och vänta. Jag skyndar snabbt ut i väntrummet med min blåa oknäppta överdel och gömmer mig bredvid min man. Jag sitter där med en Tara tidning men läser inte. Ser orden att göra upp med sina sorger. Tänker att jag kanske hinner nu men om tio minuter är det försent. Pulsen slår.
Inom tio minuter kommer hon med en moderlig bringa. Jag får komma in till doktorn. Han tar i handen, är lugn och klok. Går igenom mina röntgen plåtar som inte visar tillstymmelse av tumör. Dock ser han en förstorad lymfkörtel och en stor talgkörtel. Så här långt kan man andas. Jag är helt säker på att faran är avblåst. Jag säger att knölen blivit stor. Han känner och rynkan mellan ögonen blir större. Han känner efter och konstaterar att den är stor. Jag får lägga mig på britsen för det ultraljud som också ingår. Han startar upp ultraljudsmaskinen. Direkt hittar han den förstorade lymfkörteln upp en bit mot armhålan. Den misstänkta talgkörtels visar sig också vara en till förstorad lymfkörtel. Sen kommer han till området för knölen. Han kommer inte åt den. Den är täckt ev en stor svart-grå massa. Det ser inte normalt ut. Han säger bekymrat att vissa tumörer kan gömma sig.
Fram med tandläkarbedövning för första prov på lymfkörtel nr ett. Sen den andra. De svaren är klara om några dagar. Sen fram med häftapparaten för att ta vävnadsprov på två ställen inne i bröstet. Första gick bra. Andra kändes som han kapade bröstvårtan. Då sprutade tårarna och hoppet försvann. Jag började inse allvaret. Det provet ska vara klart om två veckor. Han förklarade pedagogiskt, lugnt och sansat att han misstänker en tumör. Oklart om den är godartad eller elakartad. Kirurgen kommer att höra av sig inom några dagar för att ta över fortsatt behandling. Doktorn säger att han är ganska säker på att bröstet behöver opereras bort oavsett om den är snäll eller elak. Orden ekar i rummet och i mitt huvud.
Dimman ut från sjukhuset var tät. Likaså vandringen genom hela IKEA. Likaså middagen på IKEA. Tankarna snurrade. Tittade på min make och funderar är det så här det ska ta slut. I bilen hem ömsom tyst, ömsom störtfloder. Läser på cancerfonden och 1177. Nästan allt går att repa med vissa kvarvarande besvär med lymfstas, hårda ärr, nedsatt rörlighet i axelled men också om dessa metastaser. Störtfloder igen.Vem vet. Ingen. Men jag har ont i bröstryggen sen ett år, haft en oförklarlig lunginflammation i flera månader och tankarna galopperar igen tillsammans med tårarna. En galopp utan dess like. Tänker att jag måste lugna mig.
Nu sitter jag här och skriver. Skriver de ord som är så viktiga att kunna läsa om resan blir lång och svår eller om den blir enkel och lätt. De kommer att vara en tröst för min älskade make att kunna läsa medan vi reser och om det skulle vara så illa att min resa tar slut. Jag tror självklart att vägen kommer att bli nattsvart. Imorgon är det arbete. Ögonen är svullna och röda. Tröttheten i huvudet är kompakt. Det blir bra att skingra tankarna med arbete. Det är viktigt att få andrum. Ett arbete som inom psykiatrin handlar om att ge stöd och åter stöd. Jag vet att jag kommer att räcka till just nu och jag vet att den dag jag inte räcker till då tar jag ledigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar