Cortisonstinn med vild ångest

Vaknade lördagmorgon 04.30 efter 2.5 timmes sömn totalt speedad med dödsångest (dygn 2 under cytostatikabehandling). Diskade, släppte in och ut kisse, tömde och bar ut sopor, kissade, kokade kaffe, väckte hönsen men också mitt dyrbara hjärta samtidigt som jag ömsom grät, ömsom skrek. Närmsta 5 timmar gick åt till en en diskussion utan rim och reson handlade om att det var lika bra att ta ut skilsmässa då jag ändå ska dö så att jag inte lastar på mina skulder på någon annan. Det fanns ingen röd tråd utan bara ett enda stort vanvett över denna dräpande cancer. Till slut lyckades mitt stora hjärta få mig tyst och stilla och jag sov nära hans hud i massor med timmar. Vaknade med självlysande, blanka, gröna, stirrande jätte ögon. Dom är fortfarande så. Och alldeles glansiga. Det är som tårarna fastnat. Kroppen och hjärnan badar i gifter för att ta död på ev kvarvarande cancerceller som tillhör en subgrupp som heter trippelnegativ cancer som är mycket aggressiv och som har en stor benägenhet att komma tillbaka snabbt.