Mitt första onkolog besök

Tidigt på morgonen den 18 juli ringer självaste doktorn och undrar om jag kan komma med kort varsel redan samma dag fast 3 timmar senare. Vi kastade oss i bilen och vi kom fram 10 minuter innan det var dags att träffa min nya läkare, en kvinnlig onkolog.

Atmosfären är varm på onkologen. Man känner sig välkommen och delaktig där inne. Alla patienter som kommer dit, alla dem bär på en tung historia. Många är stympade på ett eller annat sätt. Framförallt själen. Ändå lyser sån livsglädje hos alla. Jag hoppas jag ska hitta min. Den har varit borta länge nu.

Min läkare informerade precis det den manligen kirurgen gjort dagen innan. Hon var tydligare och hon vågade möta. Det bästa hon sa var att cancern är mycket aggressiv och att den har stor benägenhet att återkomma närmsta tiden för att sen minska ju längre tiden går.

Hon informerade om cytostatikabehandling och att den kommer att bli tuff då cancern inte biter på hormonell behandling. Allt hår kommer att vara borta närmsta veckorna. Hon rådde mig att klippa av det redan nu då det kan göra ont i hårsäckarna om det är långt. Rakas rekomenderas ej. Hon säger att jag kommer att vara sjukskriven hela tiden. Hon tror inte jag kan eller orkar arbeta. Jag ser det som ett nederlag. Jag börjar redan vara avtrubbad. Efter 6 kurer med 3 veckors mellanrum ska jag strålas i 5 veckor. Det borde vara klart i februari 2015.

Alla patienter får en ansvarig sjuksköterska och jag har fått syster Monica. Mycket ödmjuk människa. Hon gick igenoom en massa viktiga saker. Hon kommer att sätta in en picc line den 24 juli och sen får jag min första cytostatikabehandling vid samma besök. Det är viktigt att komma igång så fort som möjligt. Sen är det bara att åka bil hem och spy efter vägen. Dag 10-14 brukar man vara som piggast fast det är då som de vita blodkropparna brukar vara som lägst och det är då som man är mest infektionskänslig.

Jag har bestämt mig för att pröva vara kvar i Hälsingland när cytostatikan kommit igång och att min make följer mig på behandling och stannar med mig de första 4 dagarna över helgen, sen åker han hem och arbetar. På helgerna kommer han ned till mig. Om det inte funkar får jag packa mig hemåt. Och det finns dom som lever helt själv och genomgår denna behandling själv.

Under hela tiden sen jag var på vårdcentralen den 18 mars så har jag misstänkt att cancern är aggressiv. Nu har jag fått svar att så är fallet. Det har tagit ofantligt lång tid med en enorm tvivel på att detta ska gå bra och hinkvis med tårar.

Om inte cancern tar död på mig så gör väl all behandling det. Jag har aldrig någonsin varit så tvivlande och pessimistisk. Ju fler som försöker övertala mig att detta kommer att gå bra desto fler kommer ändå att få veta att jag försöker i alla fall men att jag inte är så säker. Det känns väldigt hopplöst just nu. Tårarana lever sitt eget liv och ångestattackerna kommer korta stunder i olika intensitet.

Ny dag imorgon. Då är det dags att ta sista stygnen i bakhuvudet. CT skalle i onsdags visade ingen blödning och ingen skallfraktur. Jag börjar återfå balansen och känner mig stadigare på benen. Nu vågar jag stå i duschen utan att hålla i mig.