Nu vill jag veta sanningen

Jag hörde portdörren öppnas. Jag visste nog ändå utan att lyssna att nu skulle det ske. Stegen kom sakta komma uppför trapporna i det ekande trapphuset, som om någon sökte rätt dörr. Jag visste det var du. Jag minns ögonblicket som om det var igår. Jag var 12 år och hade väntat i hela mitt liv.

Väntat på en sanning som alla undanhållit mig. Varför? Det har jag undrat många gånger. En dag tog jag mod till mig. Efter ha ställt frågan till mamma så många gånger och fått samma meningslösa svar så gav jag upp eller fick mod att bege mig. Det var sportlov och min födelsedag närmade sig. Jag sprang in i storrummet fram till albumet och slet ut kortet som jag tummat på så många gånger. Jag såg hennes förvåning i ögonvrån men då var det försent. Sen sprang jag vidare till hennes plånbok medans jag gallskrek..

-Nu tar jag pengar och åker till moster för att få svar!!

Hon sa ingenting. Hon visste det var försent. Jag sprang förbi henne i hallen. Jag kastade ner det viktigaste i en påse och hoppade i ytterkläderna. Sen smällde jag igen dörren det hårdaste jag kunde. Jag vet inte om jag ville såra henne, jag tror inte det.

Jag sprang till busstationen och väntade på bussen. Sen åkte jag dom 17 milen för att äntligen få svar. Min moster visste redan varför jag kom för det såg jag på blicken. Och hon berättade hela sanningen utan krusiduller, om och om igen. När jag fått alla svar så åt vi mat, kusinerna, moster, morfar och jag, det hade varit en lång dag. Sen satt jag i morfars knä en stund.. fast nu var jag inte en liten kicka längre utan en stor flicka som närmade sig tonåren. Morfar var sig lik och han visste också varför jag kom. Men han sa inget. För jag vet att han tyckte alla gjort fel från första stund. Han var alltid på min sida. Jag stannade över natten men hade bråttom tillbaka med bussen dagen därpå.

När jag kom hem var mamma på jobbet och jag hade fri tillgång till telefon. Jag slog numret jag letat upp.

En kvinno röst svarar och presenterar namnet som jag sugit på så många gånger.

-Kan jag få tala med ... ?

Tystnad..

-Vem är det jag talar med.. ?

Jag säger mitt namn. Jag hör det jag redan vet. Jag hör hennes sorg.

-Ett ögonblick..

Väntan blir till en längre väntan.

-Ja hallå.. Hör jag någon säga med en mans röst i andra änden.

-Hej pappa.. det är jag.

Nu ringer det på dörren. Hjärtat hoppar ett jätte skutt i bröstet. Jag har min finaste blus på mig. Jag vet inte om tiden stannar. Mamma är hemma men håller sig undan. Jag går fram till dörren. Öppnar den försiktigt. Där står HAN.. han som jag vetat hela tiden var min pappa. Nu står han där livs levande. Vi ser likadana ut. Jag faller i hans armar.