måndag 21 januari 2008

Du knackar på min dörr tålmodigt

Tålmodigt

Du fina
Du underbara
Du kommer till mig igen

Ber mig öppna min dörr
Denna gång mycket försiktigt
Tålmodigt du väntat
Denna gång på ett annat sätt
Dina ord är som en smekning
Din röst som en stilla bris
Ditt sinne utstrålar lugn
Din själ vishet och mognad
Försiktigt har du lockat min nyfikenhet
Sakta men säkert har jag vaknat
Du har väntat och väntat
Jag något vingklippt har avvaktat
Försiktigt studerat och lyssnat
Funderat eftertänksamt
Du får mig att skratta
Du får mig att le
Du får mig att längta och att drömma
Men än svider det
Fortfarande är känslan lika stark
Kärleken är det vackraste som finns
Kärlek rår ingen över
Så kanske min vän
Detta bär på ett annat sätt
Lyckan kommer, lyckan går
Om vi fångar den
Ögonblicket avgör

:::::


2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra skrivet, det är så här det känns...
Läser, vänder och vrider på orden, meningarna... läser igen och igen och... Låter mig berusas av ordens makt och djup... som alltid!
Jag andas, jag lever, jag finns.
Biet drunknade i din nektar, men man anar ett lyckligt, sista leende.

Kaka sa...

Suck..
Vad kan jag säga.
Härligt att biet fick ett lyckligt slut.