Med dig min känsla, med dig mitt hopp

Efter en lång tids elände som bara växer sig större och större (det är väl det minsta man kan kalla det för). Det är som en nedåtgående spiral med nya små händelser till följd av de första som bara rusar på. Tankemönstret börjar vara allt annat än konstruktivt. Det finns snart inte en tanke utan hat i innehållet. Jag förvånas över hur lätt det är att ramla och inte lite. I en värld där hjärtat var rent, då ingenting av mina sätt att vara eller göra hade någon betydelse, så puttades jag ner i ett avgrundshål utan förvarning. Men vem skulle ha varnat? Det fanns ingen som visste. Inte nån. Jag har ingen mall över instruktioner hur man gör. Det enda jag vet är att hat .. är inte bra!

Normalt brukar det räcka med att man funderar ett tag sen löser man problemet, säger förlåt, glömmer det och går vidare eller försonas med innehållet. Men det här är något utöver vad man kan förstå. Nu får man lära sig det svåra i livet och budskapet är skrämmande eftersom det inte existerade innan. Budskapet är ... (allt annat än gott) ... !! Jag inser att jag måste för min skull och alla andras skull skärpa mig. Så mina små försök är som löjliga grimaser. Någonstans så har jag humor. Den är djävligt torr men den finns. Och om jag slutar gråta så kanske jag kan börja med affirmationer. Som innebär att du genom tanken skapar din egen veklighet och att det är ens egna tankar som skapat ens nuvarande situation (elakt hör jag i mitt huvud allt ska valideras .. ) Men tänk om det stämmer .. ?

Från och med nu kanske jag skulle försöka, verkligen försöka, skratta och vara lycklig, jag är frisk, jag har ett arbete som ger mig lön, ett hus att bo i, underbara nära och kära, djuren, trädgården och tusen möjligheter ..
Men då kommer tankarna på allt materiellt, jag kan lika gärna sälja allt och åka vidare. Var det verkligen meningen att jag skulle sitta i en Volvo på väg till jobbet varje dag och sen sitta i en Volvo på väg hem från jobbet varje dag. För att gå dom invanda stegen och göra dom invanda sysslorna. Jag kräks ....
Jag vill inte säga, jag har ... bla bla blaaaaa! Ingenting som jag har gör mig lycklig.
Jag vill säga - jag upplever, jag lever, jag är lycklig.. (men jag når inte fram ....) JAG VILL ROPA UT DOM ORDEN ... !!!

Lägger mig på ryggen, stirrar i taket - tankarna flyter på.
"... ensam som jag valt att jag ska vara i denna situation, som jag nu varit en längre tid, dragit mig undan, låtsas att jag inte syns, smyger hemma så grannen tror att varelsen han ser är allt annat än hans granne, ser min egen skugga, spottar på den, tvi satan! För att sen ställa frågan till mig själv, är du inte riktigt klok? Varför slår jag på mig själv, varför tar jag på mig all skuld .. ?? Skulden är tung att bära, skulden tynger dina axlar, knäcker ditt självförtroende, om jag försöker minnas hur det var att skratta, det var så enkelt innan .. men nu. Det finns bara vassa satirkomiska inslag som kan få mig att känna igen mig .."

Sätter mig upp, en sak är säker, en tråd har jag kvar, ensam ska jag fixa detta, ingen annan ska lyckas ge mig glädjen tillbaka, bara jag själv, ingenting ska byggas på någon annan, allt ska byggas från min egen grund .. affimerar mig som en byggnadsarbetare som bär betongklossar och bygger jätte hus ... fler stycken.. massiva, stora tunga.. oj då nu svävade tanken iväg igen. Jag ska väl ändå inte bygga försvarsmurar!!
Jag ska bygga hus med en gedigen grund, innehållsrika, glädjefyllda, nyfikna, konstruktiva och välkomnande hus med mycket kärlek och förstånd.. där ett öppet sinne ryms! Precis så ... nu kom jag på det!

Min affirmation..

"Du vackra, du lena.
Du goda, du välsignade.
Du som lockar mig till liv.
Jag släpper dig in.
Som kan gråta men också skratta.
Som kan sin styrka och sin svaghet.
Som är stor i det lilla.
Som vet det svåra, som ser det enkla.
Du som har ett öppet sinne.
Du som är det vilda och otämda.
Du är min grund, du är min känsla.
Kärleken till livet.. "

APOCALYPTICA - HOPE